Vid mina 69 år har jag hunnit med att prova på olika meditationer. Flera har jag tyckt var jättebra, men de kändes bra bara för stunden.
För drygt 10 år sedan hittade jag den här meditationen, och det måste vara något med den, för jag har fortsatt meditera ända sedan dess. Och visst är det något speciellt med den. De andra meditationerna jag jag hade provat gav tillfredsställelse för stunden. Det var som att man sopade undan skräp från ytan, men man kom aldrig in på djupet. Den här meditationen är helt annorlunda – man gräver i sitt innersta och mentalt kastar bort allt man hittar. Tråkigt nog finns det ofantliga mängder med skräp i det mänskliga sinnet, så även i mitt sinne, så det tar tid att rensa rent.
Jag har ända sedan jag började med den här meditationen känt att det varit – och är – toppen att det är sig själv man jobbar på. Det kan låta självcentrerat, men resultatet är det motsatta. I stället blir man mycket mer accepterande: man accepterar andra, man accepterar andras handlingar och man blir mycket mindre lätt upprörd. Det finns givetvis handlingar som inte går att acceptera – det är inte dem jag pratar om, utan om att bli mer förstående. Som vi alla vet är det svårt att ändra på andra, t.ex. sin partner. Kan man då ändra lite på sitt eget sätt att vara och se den andra personen från en mer objektiv synvinkel finns en stor chans att den andra personen också gör ändringar till gagn för båda.
Jag kan varmt rekommendera den här meditationen till var och en. Den som på kort sikt kommer att uppleva störst förbättringar är den som är lite ängslig eller orolig av sig, den som har relationsproblem och den som upplevt något specifikt trauma som tynger en – men som sagt, på sikt är den här meditationen super för alla människor.
Jan
תגובות