"Du är ansvarig för din egen lycka."
Denna devis och många liknande blev något jag tidigt lärde mig att leva efter.
Redan under min barndom insåg jag att vuxna omkring mig sällan grät, skrek eller hamnade i konflikter, åtminstone inte på samma sätt som jag eller de andra barnen. Det verkade som om vuxna alltid visste hur man skulle reagera i olika situationer. Men när jag blev äldre, fann jag mig själv ofta dras in i eller påverkas av konflikter. Det kunde vara en konflikt där jag själv eller någon nära mig var inblandad, eller något jag såg på TV. Jag kanske var naiv, men jag trodde att att vara vuxen innebar att man visste hur man skulle agera i alla situationer. Jag trodde att jag kunde bemästra mina känslor genom självkontroll, det vill säga, att låtsas vara cool, agera som om att man inte bryr mig, bara le och gå vidare. Jag tänkte, "Jag är ändå ansvarig för min egen lycka." Den försvarsmur jag på detta sätt byggde upp tycktes fungera bra, i vart fall trodde jag det.
I verkligheten var jag emellertid inte bra på att hantera mina känslor, jag tryckte snarare ner dem, en metod som jag trodde skulle ge mig kontroll. Det visade sig vara en dålig idé, eftersom det skapade en mängd olösta problem inom mig. Ilska och ånger byggdes upp och tyngde mitt hjärta. Jag hade inte ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt det jag bar inom mig, inte hanterat det med ärlighet, nödvändig grad av konfrontation, genom att be om ursäkt eller genom att förlåta. Det mesta av vad jag burit på hade jag i stället avfärdat som "gnäll." Min frustration skulle dock komma till ytan när jag blev äldre, i form av vredesutbrott som kunde utlösas av nästan vad som helst. Jag hade ingen aning om varifrån ilskan kom. Enligt min egen uppfattning var jag ju "inte ens särskilt känslosam och dessutom starkare än de flesta människor".
När jag till sist började meditera kände jag mig verkligen redo att utforska min inre värld och se vad som döljde sig där. Jag insåg att jag behövde genomgå en förändring, men jag visste inte hur jag skulle gå till väga. Meditationsmetoden blev nyckeln som öppnade Pandoras ask inom mig. Jag kunde identifiera och släppa tusentals olika upplevelser som jag burit på i mitt inre. Jag insåg att mycket av min smärta härstammade från underliggande känslor av otillräcklighet. Innan meditationen hade jag faktiskt inte insett att jag bar på ett mindervärdeskomplex. Det verkade som om jag var en mästare på att dölja det. En del av smärtan jag hittade hade jag undertryckt i så många år att den framstod som obetydlig och barnslig, men samtidigt orsakade den stor smärta, då den legat gömd i mitt sinne under nästan hela mitt liv.
Genom meditation började sinnet kännas lättare, och jag hittade gradvis styrka att stå upp för mig själv och uttrycka mina åsikter när det behövdes. I början var jag osäker och klumpig, men med tiden blev det mer naturligt. Det hjälpte mig även att erkänna mina fel och släppa skammen och ångern som de hade skapat.
Numera går jag inte längre omkring och skyller på andra eller håller fast vid gamla sårade känslor. Jag har förtroende för mig själv när det gäller att fatta beslut i olika situationer, men jag inser också att inte allting ligger enbart i mina händer eller är uteslutande mitt ansvar. Det är befriande att kunna arbeta med vad vi vanligtvis kallar "negativa erfarenheter." Varje situation finns där för att vi ska kunna lära oss av den, göra djupdykningar i den och utforska den.
På det här sättet är jag nu på riktigt ansvarig för min egen lycka.
Hildur
Översatt från engelska