Jag har aldrig varit någon lycklig människa. Trots att jag har haft det bra. Haft en bra uppväxt, haft bra hälsa, gjort relativt bra ifrån mig i skola och arbete. Jag har aldrig någon riktig uppskattning för någonting, jag har inte kunnat se någon riktig mening med mitt liv. När saker har gått min väg, har jag givetvis varit nöjd, men kort därefter har jag alltid känt mig tom eller på jakt efter något nytt eller oroat mig för att det ändå inte var bra nog.
Vad hände med mig efter meditationen? Jag skulle beskriva det som en inre själslig mognad. En mognad där acceptans är i centrum. En acceptans till livet, till andra människor, till mig själv och mina tillkortakommanden. En inre ro. Jag har börjat uppskatta saker och ting som jag inte gjort förut. Naturen, djuren, årstidernas skiftningar. Förut kunde jag inte låta bli att jämföra mig och klanka ned på mig själv när jag såg dem som var bättre än mig. Det var så viktigt vad folk tyckte om mig. Allt oviktigt var så viktigt. Det var så viktigt att jag gjorde rätt. Det var så viktigt att jag var bäst, att jag såg bra ut, att jag var smart. Idag är inget av det viktigt. Jag är inte längre avundsjuk på andra. Sådana saker har inte någon betydelse längre.
I varje handling sker framsteg. Inte nödvändigtvis framsteg som vi föreställer oss. Men framsteg i själslig mognad. Att ge upp sin stolthet. Att övervinna en rädsla. Att säga förlåt. Det här är saker vi alla behöver göra i livet. Det är omständigheter som dessa som bringar oss framåt.
Ju mer vi släpper av våra tankar och den stress och oro som är förknippad med våra tankar desto friare blir vi. Det blir en perspektivförskjutning från oss själva till ett objektivt och allomfattande perspektiv. Ett utrymme framträder inom oss skapas. Detta utrymme är rofyllt och fritt.
En kärna av lycka har format sig inom mig. Förut hade jag en kärna av oro och ångest. Idag har jag en kärna av orubblig lycka. Det är svårt att beskriva denna lycka på något annat sätt än en plats där det bor en ro och en tillit till att allt tas om hand. Ju mer vi lutar oss mot denna tillit desto friare blir vi från bördor. En frihet från bördor och oro är själva innebörden av lycka. Från denna plats vill vi leva för andra människor.
Vi har alla denna plats inom oss, vi behöver bara avtäcka den. Hur avtäcker vi den? Det sker med meditation. Att varje dag se och skala av något som skaver inom oss. Det är en process som kräver tid och tålamod, men det är värt det. Det är sannerligen värt det.
Michael