Konsten att så ett frö - att vägleda utan att styra

Att guida meditation är att visa vägen – metoden, riktningen, uppmuntran – men själva arbetet görs alltid av den som mediterar. Som guide går man bredvid, inte framför. En utmaning i den rollen är att kunna vägleda utan att såra.

Det låter kanske märkligt – varför skulle en guide förolämpa någon? Så ska det givetvis inte vara. Samtidigt är det en balansgång, eftersom meditation handlar om att ge upp sitt ego. Ibland innebär det att guiden pekar på sådant som rör en persons stolthet, försvar eller envishet. Det måste ske med största varsamhet – och enbart i syfte att hjälpa personen att se sig själv klarare.

För att detta ska bli möjligt behöver guiden först ge upp varje form av dömande. Först när orden kommer ur ett sant sinne kan de tas emot utan att väcka motstånd. Det är skillnaden mellan att vägleda och att kritisera.

Avsaknad av dömande är dock inte allt – guiden behöver dessutom släppa all förväntan att bli lyssnad på. Det viktiga är inte att någon följer rådet som sådant. Att guida är nämligen i sig en meditation – en träning i att släppa egot även som den som leder. Ingen står över någon annan – alla går samma väg, med samma mål: att steg för steg ge upp självet och närma sig sanningen.

Jag har själv alltid haft svårt för att bli tillsagd. Men när människor som verkligen velat mitt bästa har gett mig raka råd – även när de träffat mitt ego hårt – har jag i efterhand kunnat känna tacksamhet. Ofta först långt senare och ofta skamset motvilligt.

Det här tror jag är en universell princip. Verklig kommunikation och sann omtanke blir bara möjlig när vi släpper våra inre krav på hur andra borde vara. Det är skillnaden mellan att försöka kontrollera – och att vandra hand i hand.

Det är så vi sår frön och gror tillsammans.

Michael