Medresenärer
Rädslan för att inte duga
Precis som de flesta av oss försöker jag utvecklas som människa. Jag vill bli klokare, må bättre och lära mig att hantera livet på ett bättre sätt. Jag älskar att lära mig nya saker, utforska det okända och anta nya utmaningar. På senare tid har det fått mig att fundera över en fråga: Vilka är egentligen mina verkliga medresenärer genom livet?

Som barn var jag inte vad man brukar kalla lätt att ha att göra med. Det var åtminstone vad jag fick höra. Jag ansträngde mig för att vara som andra ville att jag skulle vara, men lyckades sällan. Jag hade svårt att få vänner och blev mobbad. Det satte djupa spår.
Med tiden lärde jag mig att andras acceptans var något oerhört värdefullt, något jag var beredd att göra nästan vad som helst för att få. Ju fler vänner jag hade, desto mer värd kände jag mig. Jag var så tacksam mot dem som accepterade mig att jag stod ut med sådant jag egentligen inte borde ha tolererat.
Jag levde med en ständig rädsla för att bli avvisad och föreställde mig ofta att andra pratade bakom ryggen på mig. Att vara omtyckt blev livsviktigt. Att inte bli omtyckt eller bjuden till något kunde göra fruktansvärt ont. På ett ögonblick var jag tillbaka hos den ensamma lilla flickan jag en gång hade varit.
Jag var omkring 30 år när jag började meditera med den metod jag fortfarande använder. Vid den tiden mådde jag inte särskilt bra. Jag hade flyttat till ett nytt land och behövde hitta min plats i nya sociala sammanhang. Dessutom led jag av sömnbrist eftersom jag tog hand om mitt sjuka spädbarn. Jag tror att det förstärkte mina negativa känslor och min rädsla för att knyta kontakt med andra.
Till slut blev det för mycket. Jag minns hur jag ibland medvetet gick över till andra sidan gatan eller tog en omväg när jag skulle hämta på förskolan, bara för att slippa möta någon och känna mig bedömd. Utan någon egentlig anledning upplevde jag att allt jag sa skulle kunna användas emot mig.
Allt detta pågick i mitt eget huvud.
Genom meditationen insåg jag att jag dömde andra människor redan innan de hade öppnat munnen. Jag såg dem genom de sår jag bar med mig från barndomen.
När relationerna började skava

Många år senare befann jag mig på en trevlig liten semesterresa. Ändå var det något inom mig som skavde. När jag började fundera över vad det handlade om insåg jag att flera av mina relationer, både till vänner och familj, inte fungerade särskilt bra. De hade blivit tilltrasslade och komplicerade.
I flera år hade jag försökt hålla fast vid en vän som nästan aldrig hörde av sig. Jag gick ständigt och undrade om jag hade gjort något fel. Samtidigt hade jag en annan vän som ville ha betydligt mer kontakt än jag själv önskade. Jag upplevde att hon inte respekterade mina gränser eller min tid. Men eftersom vänskap betydde så mycket för mig förmådde jag aldrig säga ifrån.
Under många år hade jag också rört mig i olika sociala sammanhang. I vissa trivdes jag verkligen. I andra kände jag mig som en skådespelare på en scen, där jag spelade en roll för att få andras bekräftelse.
Dessutom höll jag på att drunkna i sociala aktiviteter eftersom jag aldrig kunde säga nej. Jag ville vara med överallt och njöt av att vara populär.
Jag bar också på en bitterhet gentemot vissa familjemedlemmar. Det fanns gamla sår som jag gjorde allt för att dölja, både för mig själv och för dem. Jag hade på alla möjliga sätt försökt få deras acceptans, men det blev ständigt fel. Jag kunde aldrig säga vad jag egentligen tyckte eller protestera utan att riskera att i tysthet bli betraktad som besvärlig. Det fick mig att bete mig stelt och onaturligt i deras närhet.
Att våga säga nej

Till slut började jag fundera över vilka människor jag faktiskt kunde slappna av tillsammans med. Vilka uppskattade jag på riktigt? Vilka delade min syn på livet?
Jag bestämde mig för att det var dags att rensa upp bland mina relationer.
Först bestämde jag mig för att sluta gå till platser och sammanhang där jag varken kände gemenskap eller fick någon energi. Det svåraste var att stå fast vid mitt beslut och inte ge efter för rädslan att bli avvisad eller ensam. Den rädslan hörde till mitt gamla sätt att se på världen.
Jag kände sorg när jag inom mig tog farväl av vännen som verkade ha glömt bort mig. Samtidigt upplevde jag en ny styrka. Jag kunde säga nej.
Jag bestämde mig för att stillsamt dra mig undan från vissa människor, utan dramatik eller konflikter. Jag skulle inte längre försöka bevisa för familjemedlemmar att jag dög. Jag skulle sluta anstränga mig för att imponera på andra.
I stället ville jag bara vara mig själv och lita på universum.
Det har bara gått några veckor sedan jag fattade det beslutet, men redan har jag upptäckt mycket. Något har förändrats i mitt sätt att förhålla mig till andra.
Ironiskt nog hörde den gamla vännen, som jag hade saknat så mycket, plötsligt av sig. Hon berättade att hon saknade mig och gärna ville träffas. Jag insåg också hur många fina och givande vänskaper jag redan hade. Människor jag beundrar, som jag kan lära mig av och dela livets olika erfarenheter med. Samtidigt blev det tydligt hur blind jag hade varit. Jag hade accepterat alldeles för mycket, bland annat otrevligt och kontrollerande beteende från andra.
Att få vara sig själv
Att jag över huvud taget kunde göra den här förändringen berodde på att jag äntligen hade börjat känna tillit till mig själv och respekt för mina egna känslor.
Med hjälp av meditationen upplever jag att jag kommer allt närmare den jag verkligen är. Jag var redo att släppa taget om den ensamma, osäkra lilla flickan som fortfarande levde inom mig. När jag gjorde det kunde jag också känna en djupare samhörighet med andra och våga visa mig som den jag faktiskt är.
I dag är det helt okej för mig att inte alla tycker om mig.
Hur kunde det ens vara möjligt?
Hildur
Översatt från engelska





Kommentarer