Den nyligen bortgångne Björn Natthiko Lindeblad sa i en intervju i tidningen DN att vårt problem är att vi tror på våra tankar. I intervjun uttalade Lindeblad att "[v]i människor mår dåligt i onödan. Det största skälet till det är att vi tror på tankar vi har om vad som är fel på oss, vad som är fel på världen, hur andra borde vara och hur jag borde vara."
Det finns studier som indikerar att vi tänker uppemot 60.000 tankar dagligen, varav den absoluta merparten är negativa. Eftersom vi inte kan sluta tänka dessa negativa tankar är det som att sitta fast i ett tankarnas fängelse.
Vår sinnesvärld är helt och hållet subjektiv och har inte något med verkligheten att göra. Om exempelvis två personer går in i samma rum kommer de att uppleva två skilda uppfattningar av rummet. Upplevelsen kommer att skilja sig åt beroende av personliga preferenser, tidigare erfarenheter, ålder, kultur m.m. De ser alltså sin egen bild av rummet och inte rummet som det är. Detsamma gäller alla våra upplevelser. Det som är en upprivande händelse för en person är en axelryckning för den andra. Ett ting eller en händelse har i sig ingen laddning av gott eller ont, vacker eller fult; det är blott vår egen uppfattning, vårt sinne, våra tankar och känslor, som definierar något som gott eller ont, vackert eller fult.
Det vi kallar vårt liv är ett utflöde av vår sinnesvärld. Innehållet i vår sinnesvärld - våra upplevelser, erfarenheter, tankar, känslor m.m. - spelas konstant upp som en biofilm inom oss. En biofilm där vi såväl är filmduken, skådespelarna som publiken. I filmen utspelas filmrutor fulla med otillräcklighet, begär, standarder, ensamhet, längtan efter bekräftelse och kärlek, rädslor, begär, skam m.m. När vi lever kontrollerade av innehållet i denna film blir vårt liv svårt. Ju mer identifierade vi är med vår film desto större betydelse har den för vår upplevelse av livet.
Ett omoget sinne tror att det finns en lösning inuti filmen. Om vi mår dåligt skyller vi på olika omständigheter (andra människor, min egen bakgrund, mina tillkortakommanden). Det omogna sinnet tror att det kan komma tillrätta med sin olycka genom att tillgodose begär eller söka njutning, pengar, bekräftelse m.m. Från ett sådant perspektiv försöker vi att lägga saker och ting tillrätta; man kan säga att vi försöker att få världen att passa oss. Ibland kan det te sig som att vi lyckas, och det känns för en stund bättre. Det är dock en chimär lösning då saker och ting befinner sig i ständig förändring. Snart är det igång igen. Oron, stressen, otillfredsställelsen.
I takt med att sinnet mognar börjar man inse att det inte finns något svar inuti ens tankar eller att skyffla omkring i de yttre omständigheterna. Det mogna sinnet förstår att det är omöjligt att hitta någon bestående lycka genom att agera på detta sätt.
Nyckeln till frihet blir att "se bortom" tankarna. Genom att meditera tömmer vi ut vår sinnesvärld på tankar och känslor. Vid en första anblick kan det låta lite märkligt. Folk undrar ibland om det innebär att man slutar tänka eller blir apatisk till omvärlden. Så är dock inte fallet. Det som sker är att man börjar se världen som den är. Världen är det som är, ett varande, en existens bortom människans koncept om gott och ont, rätt och fel. Att se detta varande innebär inte att man blir apatisk. Tvärtom. Att leva i det objektiva varandet innebär att man upphör att vara självcentrerad. För den vars sinne är ett med världen är det naturligt att empatiserar med andra, att förstå och att verkar för något som är större än det egna jaget. Det blir ett gott liv. Det objektiva varandet är heller inte bundet till det förflutna eller till framtiden. Det kan således agera här och nu utan att vara fast i någon bitterhet eller ånger.
Vägen dit är att tömma ur sinnet eller "slänga bort" tankarna och känslorna i sinnet. Så fort du blir medveten om en tanke eller känsla gör du dig av med den (släpper den) med hjälp av meditation. Detta leder till att vårt medvetande - bit för bit - återvänder till sitt ursprungsstadium som är den rena existensen. Efter en tids träning kommer du att märka att sinnet - i allt tilltagande omfattning - vilar i det hela. Även om du kan notera dina tankar och känslor dras du inte längre in i dem. Du är inte längre fast och identifierad med dem. Man kan uttrycka det som att du inte längre "tror" på dem, som Björn Natthiko säger.
Efter hand blir vi mindre och mindre intresserade av oss själva, hur vi mår, hur "dagsformen" är, den gnagande oron för framtiden. Istället blir vi levande i nuet. Vi kan hänge oss åt det vi behöver göra, vårt arbete, ta hand om våra barn, lyssna på och ge råd till andra m.m. Det blir naturligt inom oss att fokusera på vårt arbete och att hjälpa andra människor framåt.
Det ovanstående ska inte missförstås som att vi trycker bort eller förnekar våra behov. Ett sådant agerande skulle leda till utbrändhet. Genom att tömma ur sinnet uppstår tvärtom en naturlig balans inom oss. Beroende från vilket "håll" vi kommer balanseras vi ut. Om vi exempelvis tidigare har späkt oss själva och aldrig sagt ifrån, tagit på oss ett övermäktigt ansvar m.m. får vi insikten och modet att säga ifrån, att delegera arbetsuppgifter eller dra ner på vår ambitionsnivå. Har vi istället varit bekväma, lastat över arbete på andra eller på annat sätt gjort det svårt för andra blir vi medvetna om det och kommer naturligt att förändra oss i en riktning där vi beaktar andra människor mer. Skälet till att detta sker är att det sanna sinnet inom oss är naturligt balanserat.
På det här sättet börjar vi upptäcka den sanna existensen inom oss. Alltings varande. Det är verkligt och värdefullt. Vi får fördjupad insikt om innebörden av kärlek och glädje. Livet blir glädje.
Oroa dig inte om det känns jobbigt nu. Om du känner dig manad är det nu en perfekt tid att börja meditera, och en vacker framtid väntar.